Imorgon är det en speciell dag. Då kommer jag inte vänta tills klockan är 08.10 och sedan cykla till skolan och ändå vara först i korridoren. Jag kommer inte sitta med mina vänner i matsalen som rymmer mindre än 200 personer. Jag kommer inte sitta med fötterna på bordet i fysiksalen under uppvakningspasset. En hemsk tanke är att jag aldrig kommer uppleva dom sakerna igen.

Nu kommer jag ta bussen till stan för att studera på en skola som är större än staden jag bor i. Jag kommer förmodligen ha nya vänner brevid mig när jag trycker skolans högkvalitetmat. Jag kommer börja om på nytt. Läskigt som satan, men jag tror att detta blir bra. Det måste det bli.